Vi berättar rätt ofta våra medlemmars resor och historia. Idag tänkte jag berätta min och hur jag hittade kärleken till CrossFit och lärde mig att uppskatta träning.
Jag var 28 år, trött och sliten småbarnsmamma. Mina barn var då 3 och 1 år gamla och minsta sonen hade varit och var fortfarande väldigt sjuk vilket gjorde att vi tillbringade stora delar av hans två första år på sjukhus och olika vårdinstanser. Mitt i detta bestämde jag mig för att jag ville gå ner i vikt och komma i form, kanske bli lite gladare och piggare på vägen men framförallt orka med alla sjukhusbesök och de långa promenaderna i sjukhusets korridorer på nätterna bärandes på ett ledset och oroligt barn. Ryggen värkte!
Så jag gjorde det som så många andra gjort innan mig och fortfarande gör när de ska börja träna – springer. Otränad och överviktig tog det inte lång tid innan knän och benhinnor började protestera. Men jag tackar min mormor och mitt finska arv som gett mig en sjujäkla massa envishet och beslutsamhet när jag bestämt mig för något. Min man är dock inte riktigt lika glad i den där envisheten…
Även om jag var helt grön på allt som gällde att träna så förstod jag att det måste finnas andra sätt att komma i form på än bara löpning. Efter lite googlande och youtubande köpte jag mig ett par hantlar och började träna hemma i källaren. Jag rullade på fyra övningar – plankan, pressar, armhävningar och benböj. Till en början gick det bra, eller det kändes bra men efter ett tag började motivationen tryta. Inte hade det hänt så mycket på vågen heller.
I samma veva hade mitt jobb flyttat och våra nya lokaler låg precis bredvid ett nyöppnat träningsställe som hette CrossFit Varberg. Jag hade aldrig hört talats om CrossFit, aldrig satt min fot i ett gym och visste inte ens vad en skivstång var. Men bekvämligheten i att det låg ett träningsställe precis bredvid jobbet vilket innebar att jag kunde träna på lunchrasten eller innan jag åkte hem och riskera att fastna i soffan, lockade. Det tog ett par veckors samlande av mod innan jag vågade gå dit. Återigen – tack mormor!
Sagt och gjort, jag klev in i boxen en dag och frågade om jag kunde få börja träna där. Jag minns det så väl fortfarande. Lukten av gummimattan, ljudet av roddmaskinen som någon satt på, skivstängerna som blänkte i eftermiddagssolen som sken in genom fönstret och den stora stålställningen i ena delen av rummet. Vad skulle man göra i den?! Det skulle jag snart bli varse om. Ett testpass bokades in och jag var välkommen på lördag redan.
Lördagen kom och jag var både nervös och förväntansfull att få köra igång, jag ville ju nå mina mål. Är det något mer än envishet som karaktäriserar en Redkvist så är det otålighet och brist på tålamod. Coachen presenterade mig för gruppen och jag blev varmt mottagen så nervositeten släppte ganska snabbt. På tavlan stod passet uppskrivet. Högst upp stod det ”MURPH” följt av siffror och ord jag aldrig hört innan. För er som inte vet vilket pass Murph är så kan jag berätta att det är ett av världens mest kända och tuffaste pass inom CF. Passet ser ut så här:
1 mile run
100 pullups
200 pushups
300 airsquats
1 mile run
Jag skulle köra i team tillsammans med två tjejer, Maria och Helena. Passet startade och jag minns knappt något mer än att det var bland det jobbigaste jag gjort i hela mitt liv och jag kunde knappt röra mig på en vecka efteråt. Att testa på CF och köra Murph som ett första pass är en riktig dålig idé. Varför det är en dålig idé att börja med och varför vi idag aldrig skulle låta någon starta med den typen av pass som aldrig tränat innan finns det flera olika anledningar till. Men det sparar jag till ett annat inlägg.
Hur kom det sig då att jag ens kom tillbaka och bestämde mig för att fortsätta? Jag har tänkt på det så här i efterhand och helt ärligt vet jag faktiskt inte. Med den känslan i kroppen och huvudet borde jag aldrig kommit tillbaka. Men en stor bidragande faktor var personerna i boxen. Gemenskapen och stämningen som finns inom CF och i boxen är svår att hitta någon annanstans. Jag var fast!
Träningen rullade på och resultaten kom snabbt, i november samma år hade jag gått ner 30kg. Det var inte bara vågen som ändrade sig, energin och orken var något helt annat. Ingen smärta i kroppen längre och jag kände mig pigg, stark och glad. Och jag hade roligt! Jag som aldrig gillat att träna och såg på träning mer som ett straff för mina kostval eller inaktivitet började plötsligt längta efter att få åka till boxen en timme. Hösten 2015 började jag coacha och våren 2016 tog jag min Level 1. Årsskiftet 2017/18 blev jag erbjuden att ta över hela CF Varberg och gå in som ny ägare. Min bakgrund låg i IT-sektorn där jag arbetade som projektledare inom retailbranschen med affärs- och kassasystem så det var många funderingar innan beslut fattades. Skulle jag göra en helomvändning i karriären och var det verkligen ”rätt”? Såklart jag skulle! Jag hade ångrat mig i resten av mitt liv annars. I månadsskiftet mars/april 18 blev allt klart och jag var ny ägare.
Murph är en s.k herowod och brukar köras en gång om året som en benchmark. Jag har inte gjort Murph sedan den dagen i maj 2014. Tills nu. Det är ganska exakt sex år mellan bilderna.
Jag har varit på tvådagars vandring i bushen i Australien, kört ner med cykel från några av Europas brantaste berg, kört både lag och individuella CF-tävlingar, sprungit OCR-lopp, genomfört två triathlons, Varbergsloppet, Bockstensturen, diverse traillopp och utan att direkt ha tränat för det. Jag har tränat CF. Visst jag har inte vunnit men jag har heller inte kommit sist. Långt ifrån.
Oavsett vad jag tränar så är CF grunden och basen i mitt välbefinnande och mer en livsstil än en träningsform. Det ger mig valmöjligheterna att leva det liv jag vill leva och hålla mig aktiv med min familj. Formen eller siffrorna på vågen är mindre betydelsefulla, de definierar inte mig och jakten på PR inte lika viktig. Däremot är känslan av att stark och inte ha ont viktigare än någonsin. Jag känner inget tvång att träna utan något jag måste göra för att må bra psykiskt och fysiskt. Förr var det en bestraffning att behöva träna och något jag tvingade mig till. Idag ser jag på träning som en belöning för kroppen och något jag vill inspirera fler människor till.
// Ami – ägare CrossFit Varberg
